Jag hade inga vänner när jag va i 4-5 års åldern. Bara min kanin🤔
Det resulterade till att dagarna spenderades med papper & penna ute med kaninen❤️Så jag skulle säga övning, men både min pappa & farfar är väldigt duktiga på att teckna, så det följde nog med litegran👍(eller nåt)

Jag tror alla kan lära sig teckna bra :) Så länge man har motivation.

Och att 99% sitter i att träna upp sig.

Övning och träning av bildminnet tycker jag är avgörande för hur bra folk ritar. Engagemang och motorikträning är ju otroligt viktigt med. Att rita fint kräver bra finmotorik. Att förstå hur bilder skall se rätt ut kräver bildminne och bildsinne. Naturbegåvning är nog att ha en bra arbetsplats och sinnesro att sitta still och rita.

Jag tror på naturbegåvningar. Det finns vissa personer som bara har "det", de har öga för hur saker och ting verkligen ser ut, och de vet intuitivt hur de ska få ner samma sak på papper. Utöver det har de oftast en enorm fantasi och förmåga att få ner det de vill förmedla via en bild.

Däremot så är jag helt för att man kan träna upp både öga, kordination och teknik om man verkligen försöker. Och på så vis kan man hamna på en liknande nivå som de som är naturbegåvningar, bara det att det tar mer övning, slit och tid. :)

Jag skulle inte kunna lägga manken till att kunna påstå att någon är en naturbegåvning. Det är inte logiskt att en människa föds med förmågan att kunna måla som en Gud/Gudinna från start. Jag tror stenhårt på att det är något vi övar upp. Jag får ofta höra att jag är en naturbegåvning eller att "Jag kommer aldrig bli lika bra som dig", men sanningen är knappast att jag har chillat järnet och poff - en vacker dag var jag jäkligt bra när jag testade. För att ta mig som ett exempel, då jag kan tänka mig att fler har fått höra samma sak. Ibland blir jag lite stum - förstår de inte att det ligger en livstids träning bakom mina bilder?! 

Däremot tror jag att vi alla är individer som utvecklar intressen och fixeringar under livets gång. Någon märker tidigt att teckning och målning är något för den, samtidigt som en annan kan upptäcka det senare i livet eller aldrig någonsin. Tänk er den ungen som började teckna intensivt vid 1 års ålder och i princip aldrig slutat med det sedan en livstid som gått upp mot 20 års åldern. Jo, då är förmodligen den personen väldigt vass inom sitt område. Hur pass fort man utvecklas beror på förmågor och egenskaper, tid och förutsättningar.

Hemma hos oss var det en vänsterhänt pappa som målade tavlor i oljefärg när vi var små. Av det blev det två vänsterhänta barn som tecknar gubbar. Men absolut jag kan nog tro att vissa föds med en viss mån av egenskaper som gör det lättare att lära vissa förmågor. Dvs ingen föds till ett geni, men kan kanske ha lättare för att lära sig det som krävs för att bli ett. 

" Fråga inte varför, fråga varför inte. "😃

Tror det föds naturbegåvningar, dvs folk som har en begåvning för detaljer och bra motorik för att hantera pennor väl. Om man tar upp det tidigt när hjärnan utvecklas under barndomen så tror jag man kan avancera bättre än om man tar upp det i vuxen ålder eftersom det är mellan viss ålder som hjärnan skapar genvägar i hjärnan och vilka som används flitigast, resten prioriteras ned. Om man försöker arbeta upp en nedprioriterad skill så tar det alltså längre tid. 

Det är min teori. :)

Håller med fullständigt. Blir smått arg när folk undrar vem man "ärvt" talangen ifrån och inte ser allt slit man lagt för att komma dit man är.

Jag tror att det kan vara lite både och. Både jag och min syster har alltid varit "duktiga" på att teckna/måla, som barn var vi båda "bäst i klassen" trots att vi nog inte ritade oftare än våra vänner. Våran pappa var duktig på att teckna som barn och idag tecknar han väl inte direkt men han är bra på att göra ritningar till divese byggnader. Vår farmor är väldigt bra på att måla med akvarell. Så visst tror jag att sådant kan ligga lite i generna. Men det betyder ju inte att andra inte kan bli bra på att teckna/måla heller. Finns bara intresset där tror jag att de allra flesta kan bli bra. Precis som att alla kan lära sig ett språk, men vissa har det lite lättare än andra att lära sig.

Ibland när jag testar på något nytt för första gången blir det kanske väldigt lyckat, och då kanske folk ser det som naturbegåvning, (t,ex första gången jag målade, när jag bara ritat massor, tavlan blev förvånansvärt bra)

men jag brukar påpeka för folk att jag har ett helt annat intresse för att göra sånt än vad de har. Så jag tror att den bakomliggande motivationen också kan vara del av den så kallade "naturbegåvning" 

och att eftersom jag ritat mycket och gjort liknande saker så var tydligen inte t ex målning så långt hopp och då hade jag redan lite i bagaget när jag skulle prova något nytt :)

om man inte förväntar sig att man ska kunna, och inte verkligen sätter sig in i att lyckas, så kanske man inte lyckas lika bra som någon som verkligen älskar att göra det och kämpar lite mer redan från start.

Bara en tanke.

Sen när jag möter små barn som blir avundsjuka på vad jag kan så måste jag påpeka för dem att jag ritat längre än de levt och att det bara gäller att öva. haha.

Intressant att få veta vad andra tycker

Jag tycker inte det ena utesluter det andra. Att man inte är självaste picasso dagen man föds, nej det är klart, allting kräver ju träning, men mer eller mindre, men det finns de personer jag tycker har naturlig talang för saker och ting, inte för att de är bäst när de börjar, men just för att se har så lätt att se och göra och lära just det, medans en annan får slita och fortfarande är på nybörjarnivå 😛 

Jag tycker många har för höga krav på ordet begåvning:

 "djup kunskap eller djup färdighet inom något område, särskilt medfödd eller naturligt (spontant) utvecklad"

Jag tror alla har någon talang, sen om det innebär rita, sociala färdigheter, basket, meka bilar, tyda djurspråk eller vad som helst, men så gäller det ju att utveckla den till något fantastiskt 🙂

Man brukar rätt så lätt bli bra på sådant man intresserar sig för. Svårare men inte omöjligt att bli bra på något man "måste" lära sig. Tror att det har en rätt fysiologisk förklaring, egentligen. Sen handlar det ju alltid om många timmars övning, och studerande för att förstå ljus, rymd, komposition, anatomi… osv.

Jag tror på en blandning mellan vad #6 och #13 skrivit :D

Övning tror jag.. Före jag började rita så kunde jag knappt rita streck gubbar xD

Men min morfar är en konstnär och pappa har målat förr lite och mamma också (eftersom hennes pappa ville det) men hon var tydligen inte så bra.. Pappa ritade tavlor eller något.

Vet inte om jag har lite konstnärligheter i generna.. Men tror verkligen att övning är vad som har gjort att jag kan det jag kan.

Har studerat timmar och varje dag och bara övat och övat och övat.

Man måste öva för att bli bättre.

Säger som en annan, roligt att höra vad andra tycker och tänker! :)

Putt :)